Hon kom tillbaka från himlen. Med helikopter.

 

Jag såg den komma, den cirklade över vårt hus. 

Jag visste att det var mamma när jag såg den, så jag vinkade till henne från trädgården.

 

Hon kom till oss. Kom tillbaka till livet på besök.

 

Hon kunde prata. 

Vi kunde prata. 

Äntligen. 

Jag fick chansen att lyssna och förstå. Fråga och få svar.

 

Barnen fick träffa sin mormor för första gången. Och det var tillräckligt med den stunden. De fick ett möte med varandra i verkligheten. Även om det var i en dröm.

 

Jag kunde fråga om allt och fick alla svar. En kort stund, men allt förmedlades.

Fyllde ut alla sprickor i mig, alla hål i hjärtat. Tömde det på saknad. 

Hela mitt inre växte och blev helt.

Trygghet och tillit. Frid.

 

Vaknade och mindes inga frågor, inga förklaringar.

Men jag hade alla svaren. I hjärtat.

 

Inga detaljer, men ändå helheten så klar och tydlig.

För det enda svaret som fanns på alla frågorna var så lätt. Så enkelt. Så självklart.

En vit fjäder.

Den rena, äkta Kärleken.

 

Det enda vi behöver för att bli hela.

Att älska varandra.