Jag fick en dröm inatt. Jag förstod den inte först, mer än att den berörde mig mycket. Det var om ett barn som fötts, dagen innan min födelsedag. Idag är det mammas födelsedag, imorgon är det min sons.
Det hörde ihop.

Detta barn anförtroddes mig i drömmen. Jag blev överraskad och rörd, barnet fanns långt ifrån mig och vi träffades bara denna enda gång. Föräldrarna var några jag brukade känna, inga som var närvarande i mitt liv. Ändå fick jag denna gåva, detta förtroende med mig från drömmen. Det fanns inga förväntningar på mig, bara att jag skulle värna och älska barnet. På avstånd men nära i tanken och hjärtat.

Det var som en vänlig kärleksförklaring, en inbjudan till värmen i hjärtat och ett löfte om samhörighet som består, trots alla avstånd. Genom att älska och värna barnen gör vi världen lite varmare, lite starkare, lite bättre. Oss själva lite mildare och mer ödmjuka inför livet.

Tänker att kärleken går att sträcka ut över långa avstånd och över tid. Att man inte måste vara nära för att älska. Att kärleken finns kvar när allt annat är borta.
Mormor kan älska barnbarnen från himlen och vi kan hissa flaggan och tända ett ljus här på jorden.

Tänker också att alla barn är allas barn. Att vi kan hedra kärleken genom att hjälpa någon annan. Någon annans barn.
Krigets barn.
Flyktens barn.

Att låta hjärtat bli lite större, sträcka ut kärleken lite längre, dit den inte riktigt når annars. Den är stark och klarar mycket, om vi bara vill.

Tänder ett ljus ikväll och sänder extra mycket kärlek till mamma, till himlen och till alla jag älskar.
Till barnet i drömmen och till alla andra.

Om du tycker om det jag skriver, tryck gärna på det lilla ❤️