Det har varit mörkt länge, mer än ett år sedan "solen gick ner".

 

En lång resa neråt, mörkare och mörkare. Till slut kom det något slags bottenläge där det gick att ta ett avstamp, uppåt igen. Sakta på väg tillbaka. Det är fortfarande mörkt, men månen lyser upp vägen ibland. Solen är fortfarande långt borta, men med hjälp av månens ljus går det att se lite framåt. Ibland mer, ibland mindre.

 

Det finns det som långsamt blivit bättre, som märks i jämförelsen bakåt. Sånt som borde kunna glädja, i det lilla: att orka ta en promenad, att få sova bättre på natten, lugna och välgörande yogapass. 

Det syns i skenet från fullmånen.

 

Men inget fungerar som tar för mycket energi, inte något som ger för starka intryck. 

Inte dans 

Inte musik

Inte människor tillsammans

Inte ljud

Inte barnskratt

Inte det där lilla extra...

 

Det går att göra, men inte utan uppoffring. 

Jag får betala, ibland ganska dyrt.

Då är det ett kompakt mörker, det finns inte ens en känsla av längtan.

 

Fast månljuset ger ändå en slags sorgsen glans över verkligheten i vardagen.

Som en sordin ger den ett slags dämpning. 

När det är så här min värld ser ut kan nya saker framträda tydligare. Det lilla.

Och det pyttelilla.

 

När världen har krympt och blivit så begränsad kan nya detaljer få plats. Då är det en konst att uppskatta dem. 

 

Det är där fokus måste ligga. Att uppskatta det pyttiga. 

Den där stunden när jag vattnar blommorna.

Matar hamstern och låter henne komma upp och kramas lite.

Att få titta på den vackra morgonhimlen när barnen kommit iväg till skolan.

 

Och det lilla som ändå är så stort. 

Kärleken hemma

Alla kramar

De smala armarna som träs runt min kropp, runt min hals och det lilla huvudet som läggs mot mitt bröst 

De långa armarna som sträcks emot mig ovanifrån, från en tonåring som vill ha en kram

Och framför allt att få krypa in i älsklingens famn och bara vara

 

Då är det faktiskt några solstrålar som trots allt lyckas ta sig igenom...