Stora vackra flingor, de virvlade och dansade förbi fönstret. Som om någon stod med en stor säck på taket och skakade ut dem. 

 

Alldeles tyst. Så stilla och samtidigt så livfullt.

Så stora flingor, så vackra, så unika.

Jag ville ha dem allihop, titta på dem, följa dem med blicken, hålla kvar känslan av varje flinga.

Njuta så mycket som möjligt av det första snöfallet. 

 

Men de föll så snabbt och det var omöjligt att fokusera på alla samtidigt. Såklart.

 

Tänkte att snöflingorna är som alla händelser i livet, i världen. Alla möjligheter, tillfällen. Det är omöjligt att ta in allt samtidigt. Går inte att följa alla flingor. Går inte att göra allt, få allt, hinna allt.

Jag måste välja. 

 

Fokuserade blicken på fönstret och valde vissa snöflingor tills de försvann ur sikte. 

En i taget. Några av alla.

Vissa fångade min uppmärksamhet mer än andra.

Men det kom hela tiden nya.

 

Nya flingor.

Nya tillfällen.

Nya möjligheter.

 

Jag kan välja en flinga och följa den. Sen kan jag ta en annan. En av många.

Så måste livet också få se ut. En sak i taget.

Jag måste fokusera på lugnet och ta en pusselbit åt gången.