Hittade mitt gamla örngott hos pappa, manglat och prydligt hopvikt. 

Påslakanet som hör till använder yngste sonen på resor, jag fick det när jag var tolv och det är alldeles fantastiskt mjukt. Rosa med hjärtan i olika färger. Örngottet har aldrig saknats eftersom barnen alltid har med sina egna kuddar när de sover borta. Men nu kom det hem till sist. Vitt med hjärtan i samma färger som på lakanet.

 

Det följde med till mormors stuga på semester och för första gången på så många år vek jag upp det... Kunde inte låta bli att lukta på det. Hålla det emot kinden och blunda.

Ta in. 

 

Tänkte plötsligt att det faktiskt kunde vara mamma som senast tvättade, manglade och vek ihop det. Även om pappa är lika duktig på det, så fanns möjligheten att jag höll i något som legat stilla sedan mammas tid.

Alldeles överväldigad vek jag ihop det igen och ville inte använda det, inte just nu.

 

 

Ville spara lite på det.

Värdesätta det lite mer, lite längre.

Få fundera över det, bevara vecken i tyget och bara veta att det är orört.

 

Nu ligger det bredvid mig i sängen, hopvikt. 

Som ett minne, en tidskapsel, en snuttefilt på avstånd.

Ovärderlig på sitt sätt.

 

Som en skatt.