In och ut ur samma dröm hela natten. 

Visste på morgonen inte vad som var sant, tårarna kom med insikten att det var drömt. Igen.

 

Någon hade gjort fel, för länge sedan. Det skulle rättas till, äntligen. 

 

Mamma skulle få komma tillbaka. 

Hit, till oss. Till mig. Till livet.

 

Hon fick träffa sina barnbarn, som små. 

Så fint minne för mig nu, även om det inte var i den vakna verkligheten.

 

Det var lek och dans, det var hand i hand. 

Mammas händer och småbarnshänder. 

 

Mammas händer. Kärleksfulla händer i drömlandet.

Minnen för mig i morgonens dimma.

 

En natt och en dag i gränslandet, där drömmen inte kan hålla sig utanför.

Drömmen, som tråcklar sig in i livet och påminner. 

 

Händer som sträcks ut från andra sidan. 

För mig att fatta tag i, för stöd och stöttning till mina små.

 

Händer som ger. Händer som håller om.

Händer som finns.

 

Händer som hela dagen drar i mig, som inte släpper taget. 

Jag låter dem fatta tag och dra mig bort från vakenvärlden. 

Jag låter mig få finnas där, i gränslandet. 

 

Låter händerna trösta mig, lutar kinden intill och slutar hålla emot. 

Släpper fram mina tårar.

 

I gränslandet, där jag och mammas händer får mötas.

 

 

 

Om du tycker om det jag skriver, tryck gärna på ❤️