Skuggorna och mörkret hade släppt taget, en enda liten stund.

Jag vaknade i varsamt skrimrande ljus, som i en glänta i skogen, som i en bubbla av frid som svävade ovanför världen.

Det totala lugnet inombords, den bedövande stillheten.
Ljusstrålarna som silade in utifrån och värmde mig, väckte mig, värnade om mig.

Jag kunde andas, inget som tryckte över bröstet.
Känslan av lugn, ingen oro i magen. Inget gnag, inget skav.
Hjärtat var avslappnat, stilla, tillitsfullt.

Insåg det storslagna i detta fridfulla. Nåden. Styrkan.

Jag behövde inte vakta sinnet, det fanns inget jobbigt som kunde få fäste och dra ner mig.
Jag kände en total välsignelse.

Det var som om nattens goda väsen vaktade mig, de lät inget ont komma nära.
De höll sina armar om mig och motade bort alla jobbiga tankar.
Lät mig vila i min glänta, utan rädsla eller oro.

Jag trodde jag var kvar i gränslandet, att sömnen inte släppt iväg mig.
Att drömvärlden lurade mig att känna mig trygg.
Jag vågade inte tro på att jag var vaken men det var jag, och kraften höll i sig.

Jag kände mig försiktigt fram med tanken, och världen tog emot mig.
Bubblan sprack inte.
Jag kunde stilla ligga kvar i min glänta, bara njuta av ljuset, friden och rymden i bröstet.
Jag vågade.

Förväntade mig hela tiden att bubblan skulle spricka och verkligheten välla in, det gjorde den inte.

Jag provade olika jobbiga tankar, men skyddet höll.
Det visade mig att det finns ett ställe inne i mig som är säkert, där jag är trygg.

Jag trodde inte den platsen fanns kvar i min värld, platsen för stillhet och ro.
Tryggheten.
Tilliten till mig själv.

Nu vet jag att den finns, för jag var där. Jag var vaken och det var sant.
Jag kunde ta den med mig, gläntan, den finns i mig.
Någonstans finns den, jag måste bara hitta den igen.

Och jag vill tillbaka.

Solskensöga ser mig
Solskensfamn mig vaggar