Det hände så mycket när jag var iväg. Samtidigt som det inte hände mycket alls.
Vila, omvårdnad, samtal.
Och målningsterapi.

Det som hände var inne i mig själv, ett otroligt slitsamt arbete med att lyssna inåt.
Det gjorde mig fruktansvärt trött. Utslaget trött. Rullstolstrött.
Kroppen sa ifrån hela tiden och tvingade mig att lyda.

Heltidsjobbet att ständigt lyssna inåt, tyda signaler och sensationer i kroppen och sen veta att jag måste lyda.
Hitta de små, små förnimmelserna som vill säga något. Känna igen dem och göra rätt kopplingar.

Inte strunta i kroppen. Inte köra över den. Inte stänga av och köra på, ändå.
Inte vara duktig, utan vila när kroppen säger att den behöver det.

Att alltid vila efter en aktivitet för att kolla energiläget - orkar jag mer eller måste jag vila?
Vila, vila, vila.

Det svåra att pausa mitt i en aktivitet för att känna efter.
Det ännu svårare att faktiskt avbryta det jag gjorde och fann meningsfullt, stärkande och givande.
För att vila. Utan intryck, utan ljud. Utan distraktion.
Bara vara ensam i mitt huvud.

Känna skillnaden på den avstängda vilan; när kroppen tagit kommandot och däckat mig totalt, och den läkande vilan; när jag känner att den kroppsliga koman övergår till att vara helande, läka och fylla på.

De små stunderna när jag faktiskt hade det lite gott, när det kändes lite skönt.
Och när den direkta reaktionen var att jag kände mig lat.
"Kan jag ligga och ha det gott så borde jag kunna göra något nyttigt".
Suck.

Lärt mig suckarnas betydelse. Pustandet. Utandningen.
Vi skojade om Suckologi.

Måste slutligen lära mig att förstå mina gränser och hur de varierar hela tiden.
Måste acceptera hur trött jag är och långsamt bygga upp ett skydd och en kraft igen, efter vad jag orkar.

Hitta ett nytt sätt att vara, det gamla var inte hållbart.
Undvika uppvarvningarna. De som jag inte ens förstod var uppvarvningar.

Förstå hur olika slags uppvarvningar påverkar mig, inte bara fysiska utan även mentala och känslomässiga. Insikten att även ett intressant samtal kan bli för mycket.
Sorgen i det. Sorgen i att behöva begränsa engagemang.
Att behöva kompromissa mig själv.
Vill inte, men inser nödvändigheten.

Lärt mig mycket om hur mitt förflutna hela tiden påverkar mig. Hur mycket allt hänger ihop. Vilka val jag gjort och varför.
Förstått att det sitter kvar i kroppen och att ryggsäcken är för tung.
Att nervsystemet kidnappar mig.

Måste hela tiden balansera, känna efter, bromsa. Lyssna på när kroppen säger ifrån.
Alltid spara lite energi

Hitta nya val för att bygga upp mig igen. Ta mig vidare.
På mitt sätt.

Vilarkliniken
Vidarekliniken

(Bilden är framsidan av boken När kroppen säger ifrån, av Britt W Bragee)