...ur min bukett av hårt hållna känslor

Försöker krampaktigt hålla alla i schack 

Motar bort tanke efter tanke som vill få ångesten att ta över

Så tappar jag plötsligt greppet om buketten

och alla känslomonster slipper loss

De kastar sig över mig

Slingrar sig upp längs min kropp

fångar mig 

drar ner mig i avgrunden av mörker

Och där får jag stanna 

Tills gråten ebbat ut

När de kramat mig tom på tårar

släpper de långsamt taget

Låter mig sakta klättra upp

för att börja samla till en ny bukett

Lugna, rogivande blommor

Förhoppningsvis 

Som jag inte behöver hålla i så hårt