Lyssnar på ljudet av sekunderna som tickar fram.
Stirrar på siffrorna som ändras hela tiden.
tick tack
tick tack
45 46 47 48...

Kommer på mig själv med att bli förvånad över att siffrorna faktiskt ändras i takt med ljudet. Att det verkligen stämmer.
Tiden är i takt med sig själv på detta enda ställe.
Allt annat kan vara kaos i livet och i världen, ändå är tiden och siffrorna överens.

Sekunderna blir något att klamra sig fast vid.
Något att lita på, något att hålla i med blicken och öronen.
Något konstant, som inte går att ändra.

Det snurrar och brusar i huvudet, tankarna yr omkring och bråkar, gör mig illamående.
Det rusar som sockerdricka i armar och ben, händerna domnar.
Jag kan inte andas, måste kämpa för varje djupt andetag. Luften vill inte ner i magen utan fastnar halvvägs.
Hjärtat rusar iväg och dunkar, hårt. Axlarna värker.

Ändå tickar tiden vidare.
Jag sitter och stirrar på siffrorna och blir lugnad av att de rör sig framåt.

Tiden stannar inte för något. Jag blundar och hör den fortsätta. Räknar i huvudet, öppnar ögonen och blir förvånad när det fortfarande stämmer. Det blir min länk till verkligheten. Blundar och försöker bara följa med. Vaggad av tickandet.

Kontrollerar då och då. Det stämmer fortfarande. Märkligt...

Verkligheten är kvar och jag håller mig fast i sekunderna. Lättad över att tiden inte låter sig påverkas. En fast punkt i tillvaron som ändå rör sig framåt. Som tvingar mig att följa med.
En sekund och ett andetag i taget.