Vintern överraskar med en fantastiskt snöig morgon, när alla längtar efter våren men jag ändå gläds över vinterskruden.

Det hänger en snötyngd gren över vägen i skogen.
Orörd.
Trots fotspår runt omkring.

Den är lika orörd när jag går förbi på väg hem, trots ännu fler fotspår.

Känner en stilla glädje över att den har fått hänga ifred, att vi har låtit den fortsätta vara fin utan att röra snön.
Utan att lämna spår.
Utan att markera att vi varit där.

Inte störa. Inte förstöra.
Så enkla ledord, så viktiga.

Inte för en snötyngd gren, men i ett större perspektiv.

Tänker att någon lika gärna kunde ha ruskat om hela grenen, för att få upplevelsen av snö över sig. Eller bara att för få se den falla. Så som barn gör.
För glädjeupplevelsen, i det lilla.

Tänker också att man utan egentlig anledning bara kunde ha slagit till grenen.
Då syns det att någon varit där. Någon har lämnat spår. Markerat sin närvaro.

Känner direkt att jag föredrar de som inte lämnar spår.
De som lämnar naturen vidare för andra att uppleva.
Som njuter av världen och vill dela den med andra.
Som ser en gemenskap och en helhet och som värnar det.