Taggarna
De har vuxit fast
\noch jag har lärt mig att leva med dem\n
Jag petar lite på dem ibland,
\ni mina stunder av djup insikt,
\nmen förstår att jag inte kan dra ut dem\n
Inte just nu
\nInte utan skydd \n
Då skulle jag förblöda \n
Jag vet att mitt sinne,
\noch mina tankar,
\nmåste få möta de tunga känslor
\nsom taggarna nålar fast \n
Jag måste ge mig själv utrymme
\natt kunna hålla mig själv \n
I varsamhet \n
För att klara att dra ut dem \n
Jag måste möta mig själv i den smärtan
\nOch låta mig få finnas inne i den\n
Få vara kvar i den\n
Blodet behöver få skölja genom såren
\noch ta med sig giftet
\nsom finns kvar därinne \n
Taggarna behöver bort
\nom jag ska bli hel\n
Men jag behöver ge mig själv trygghet först \n
För att våga rycka ut dem\n
På egen hand