Trött på att människor försvinner från livet, bara slutar finnas till. 

Slutar andas, slutar leva.

Att finnas ena stunden och nästa vara borta. En existens som bara upphör. 

Vart tar den vägen? Alla minnen finns kvar hos oss men var är själva livet? Själen, viljan och tanken? Alla känslor? Allt bara försvinner med det där sista hjärtslaget. 

Det allra sista, innan livet upphör och allt är slut.

Ett sista andetag. 

Det allra sista, det som aldrig följs av ett nytt. 

Ofattbart. Ogreppbart. Så utom vår kontroll. 

Att aldrig få möta blicken igen, inte få höra den där rösten. Allt som bara rinner bort, till ingenstans, som blir till ingenting. Ingenting som finns kvar hos oss, här på jorden, i vår värld. 

Bara tomhet. 

Och minnen.

Att ändå minnas personen. Att bära med sig ljudet av ett skratt där inne i hjärtat. Det där leendet. Det får sparas i bröstet, plockas fram ofta för att bevaras.

Försöker tänka att uttrycket "gå bort" även används för att gå på kalas, gå hem till någon annan, bli bortbjuden, hembjuden. Det är något positivt, något att se fram emot. Så kan det vara för den som lämnar, den som får gå vidare. Den som slipper sjukdom och plåga. 

För oss som är kvar är det värre, vi som blir lämnade med saknaden och de jobbiga känslorna. Sorgen och längtan.

Det går aldrig att vänja sig vid. Och hålet i hjärtat växer för varje gång.